Konsert recensioner

Metropol, Härnösand, 12/10 2011
“Jazztrumslagaren Peter Danemos idé att ta sin ungdoms hjältar Led Zeppelin och arrangera deras musik för ett rent jazzsammanhang lät konstig på papperet. I verkligheten, som vi kunde höra på jazzklubben Metropol i onsdags kväll, fungerar det konstiga konceptet alldeles utmärkt.  Led fick ofta mycket fruktbara resultat genom att klä om Led Zeppelins låtar i nya ljudbilder. Hur tar man ett gitarriff från en hårdrockslåt och använder det i en jazzorkester utan varken gitarr eller bas? Man kan exempelvis göra som Led gjorde med “Misty Mountainhop”, låta Per-Åke Holmanders tuba riffa låten igenom, med ett oerhört läckert resultat.”
– Lars Landström/Allehanda.se

“Det var med spänning och förväntan vi gästade Metropol onsdag kväll den 13 oktober. Hur skulle de låta? Led Zeppelins musik med en orkester bestående av barytonsax, altsax, trumpet, trombon, bastuba och trummor. I huvudet hörs minnen av häftiga gitarrer men Peter Danemo förklarade att det instrumentet blev omöjligt då hans ungdomsmusik omvandlades till jazz. Peter har arrangerat Led Zeppelins låtar för jazz och just givit ut skivan LED. Publiken är i afton blandad, allt från några ungdomar upp till riktiga jazzseniorer. Första set inleds med Dazed and Confused och publiken är till en början lite avvaktande men vaknar till med låtar som Four Sticks. Samtliga i bandet ges utrymme att ge sin förståelse av Led Zeppelin men frågan är om inte Per-Åke på tuba imponerade mest med sitt periodvis intensiva spel på ”basen”. I andra set är Danemos blåsare riktigt inspirerade och i Crunge kommer aftonens längsta och varmaste applåd. Efter sista låten tackar bandet för sig och går ut men publiken vill höra mer. När den näst intill givit upp återvänder bandet och Danemo ler och berättar: ”vi kan faktiskt en låt till!”
– Anders Olofsson/orkesterjournalen.com

Studion, Umeå 13/10 2011
“Gränsområdet, i den mån det finns, mellan jazzmusik och rockmusik är inte så väl utforskat och kanske beroende på att just ingen känt sig manad att försöka. Men kan rockgruppen Led Zeppelins musik ha något med jazzmusik ett göra?  Han (Danemo) får sitta och styra mellan blåsargrupper, och trivs förträffligt. Detta är grundtricket. Danemo instrumenterar om rockmusiken: ut med gitarrer och elbasar, och in med jazzens bleckinstrument. Man konstaterar att det döljer sig åtskilligt njutbart under rockens förklädnad, vilket uppenbaras när den byter dräkt tonalt. Peter Danemo hade en kompetent frontlinje i två halvor, anförda av var sin offensiv talesman, barytonsaxofonisten Alberto Pinton och trombonisten Mats Äleklint. Det var mestadels mörka ensembler, men ibland med insprängt ljus från Thomas Backmans klarinett, eller kontrasterande ljudväggar som musikerna själva fick brodera. Uttrycken gick från psalmton till bluesmarch till nästan Dixieland hos Äleklint, och rentav lite Ellington i marginalen. Mellan Alberto Pinton och Harry Carney fanns bestämt beröringspunkter. Men ner till tubaisten Per-Åke Holmlanders avgrundsbrum fanns inga andra referenser. Där ser man vad som händer när en musikform byter referenssystem. Det blir den skepnad som musiken antar som blir huvudsak, och inte minsta tanke på en elgitarr finns kvar i spelet. Peter Danemo har hittat en uttrycksform i skarven mellan tonspråk, och satsat modigt på den. Han blir en jazzkompositör med andra byggstenar, och blir förlöst.”
– Gunnar Balgård/Västerbottenskuriren

“Jazzmusiker har alltid plockat upp populära låtar, från Broadway och hitlistorna, och gjort dem till sina. Så det är egentligen inte så märkligt att trumslagaren Peter Danemo lånat musik från rockgruppen Led Zeppelin och arrangerat den för en jazzgrupp. Att det inte finns en gitarr, el-bas eller sångare inom synhåll, utan i stället fem blåsare, är en försäkring mot trötta cover-versioner. Här handlar det i stället om sprudlande vitala, personligt färgade tolkningar, som lika gärna kunde vara egna originalkompositioner. Danemos arrangemang är helt enkelt sublima och utnyttjar gruppens klangmöjligheter maximalt. Från svävande, lyriska partier till blues- och gospeldränkta ensembler, med rejäl botten i Per-Åke Holmlanders tuba och Alberto Pintons barytonsax. Påfallande ofta är det rena brassbandsklanger rotade i New Orleans-traditonen, men i ett lappkast kan ett jumpband från Soweto ta över med Thomas Backmans heta altsax i ledningen. Trombonisten Mats Äleklint är en riktig röjare och blundar man kan man nästan se för sig instrumentkollegan Bone från TV-aktuella New Orleans-eposet ”Treme”. Fast Äleklint kan också spräcka upp så att det nästan ryker ur öronen på honom och då är vi långt från tailgate-epoken. Den femte blåsaren, trumpetaren Johan Johnsson, är en ny bekantskap och visar sig vara en musikant med hjärtat på rätta stället. Rakt på sak, utan åthävor färgar han ensemblerna och spelar solon med både ömhet och muskler när det behövs. Mitt i alltihop är Peter Danemo bandets motor som enmans rytmsektion. Han spelar inte ett solo på hela kvällen, men är den mest nödvändiga kuggen i gruppen. Vilket inte hindrar att det största jublet tillfaller Holmlander i det avslutande potpurriet, där han i ett långt soloparti övertygar oss om att tuban inte har några som helst begränsningar som instrument. Inga ljud är omöjliga – det är som att höra en LSD-trippad humlas flykt rakt genom ljudvallen. Utan att det blir lyteskomik…”
Gunnar Wiklund/Västerbottens Folkblad

Kulturens Hus, Luleå 14/10 2011:
“Det brukar sägas att en bra låt alltid är en bra låt oavsett hur den spelas. Den som vill få ett klockrent exempel på detta borde ha bevisat fredagens konsert med LED i lilla salen på Kulturens hus. Trumslagaren Peter Danemo, med sina fem blåsare bjöd, på egensinniga och genialiskt intrikata arrangemang på ett knippe rockklassiker ur Led Zeppelins odödliga skivkatalog såsom Dazed and Confused, Misty Mountain Hop, Four sticks och What Is and What Should Never Be. Att detta var fjärde konserten gruppen genomförde denna vecka hördes tydligt. LED är ett ohyggligt samspelt gäng som låter som om dem inte gjort annat här livet än att spela Zeppelin-låtar i jazztappning. Det som förenar jazz och hårdrock är svänget och gunget som är en essentiell del av båda musikstilarna. Danemo och hans medmusikanter lyckas verkligen fusionera det bästa av båda världarna till något helt eget. Peters långa arrangemang ger möjligheter för alla sex medverkande musiker att få visa upp sig solistiskt. Saxofonisterna dubblerar på klarinett och flöjt vilket vidgar ljudbilden ytterligare. Och Per-Åke Holmlander visar att tuban är ett underskattat jazzinstrument. Altsaxofonisten Thomas Backman bjuder på ett skönt klarinettsolodär hans samspel med Danemos trummor minner om Benny Goodmans och Gene Krupas mest hissnande dueller. Alberto Pinton hanterar flyhänt både sin barytonsaxofon och den flöjt han bilandbyter ut den mot. Lika spelskickliga är trombonisten Mats Älmeklint och Johan Johnsson som verkligen bevisar att en trumpet kan låt både skört spröd och ettrigt hetsig. Detta var ett riktigt skönt möte mellan jazz och rock som fler borde ta sig tid att upptäcka. Spännande och innovativt är bara förnamnet.”
– Johan E. Skoglund/Norrländska Socialdemokraten

Glenn Miller Café, Stockholm  9/4 2011:
“Det legendariska rockbandet Led Zeppelin upplöstes i och med trummisen John Bonhams död 1980. Då anade ingen att de en dag skulle återkallas av ett gäng jazzmusiker på en liten restaurang på Brunnsgatan. Initiativtagare är Peter ­Danemo, som i egenskap av trummis också får agera Bonham återuppstånden. John Paul Jones är ju ännu i livet, men måste ha missat flyget eller kanske förväxlade adressen med Surbrunnsgatan. I hans ställe syns ingen strängbasist utan Per-Åke Holmlander – med tuba. Även resten av bandet är blåsare. Med Holmlander, trumpet­aren Nils Jansson, altsaxofonisten Thomas Backman, trombonisten Mats Äleklint och barytonsaxofonisten Alberto Pinton blir det en instrumentering snarlik Miles Davis (och Gil Evans) nonett från 1949–50. Men om den stilistiska profilen skulle kunna innefatta såväl cooljazz som bluesig hårdrock – eller keltisk folkmusik, eller för den delen orientaliska tongångar, som Zeppelins ”Kashmir” – så tar Danemo ett annor­lunda grepp. Låtarna från bland andra albu­men Led Zeppelin 1–4 görs i modern jazztappning med betoning ömsom på ackorden, som i ”Good times bad times”, ömsom på riff och melodier, som i ”Black dog”. Intressant är att blåsarna emellan­åt också spelar para­llella ­melodier, vilket blir lite som Zeppelin à la New Orleans. I stället för att falla för det ofta bluesbaserade hos förlagan breddar ­Danemo perspektivet med mycket mer av jazz­historien än bara det som kunde ligga närmast till hands.” – Johannes Cornell/DN

Landets Jazzfestival. Restaurang Landet, Stockholm, 2 – 3 juli 2010:
“Peter Danemos infallsrika projekt med att bearbeta Led Zeppelins musikfångade konsertpublikens öron, Förutom han själv vid trummorna medverkade Nils Janson trumpet, Mats Äleklint trombon, Tomas Backman altsax, Alberto Pinton barytonsax och Per-Åke Holmlander tuba. Detta var festivalens verkliga supergrupp med dramatiska solon av alla och envar. Holmlanders tubaspel är som bekant i en klass för sig, liksom Äleklints trombonspel. Thomas Backman tog för sig ordentligt och testade altsaxofonens alla möjligheter till distade ljudavtryck utan förstärkning. Hans samspel med Nils Jansons trumpet var innerligt melodiskt, vilket också gäller Nils Janson fina solopartier. Alberto Pintons spel på den stora saxen ifrån de mest ödmjuka och sinnliga tonvävar till det mest muskulösa överträffar det mesta som vanligtvis hörs från saxen ifråga. Peter Danemos kraftfullt metodiska trumspel ramade in gruppen mycket effektivt. Danemos arrangemang var humoristiska och skickligt utförda. De visade också att man som arrangör inte slaviskt behöver följa förlagan utan som här bör ta alla möjligheter till variation, improvisation och lekfullhet.”
– Leif Wigh/Orkesterjournalen.com

Tillbaka